Från början av 60-talet blev den växande styrkan hos den sovjetiska långdistansbombplanflottan ett stort problem för US Air Force och US Navy. I ett försök att skydda flottan från razzior av bombplan av Tu-95, Tu-16 och Tu-22 beväpnade med kraftfulla missfartygsmissiler, ofta överljud, utvecklade den amerikanska flottan samtidigt två kompletterande vapensystem: triptiken som består av ytmissilen -air SM-2, SPY-1-radarn och AEGIS-systemet som utrustade kryssare i Ticonderoga-klassen och sedan Arleigh Burke-förstörare för att reagera på den potentiella mättnaden av traditionella försvarssystem som krävde en missil riktad radar; och den långväga, aktivt guidade AIM-54 Phoenix luft-till-luft-missilen, som blev det valda vapnet för F-14 Tomcat ombord. Medan missilen och dess bärarplan, som krediterades med 78 segrar i Iran-Irak-konflikten men ingen framgång för amerikanska flottans piloter, har varit ur tjänst i många år, har behovet av makt att avlyssna fiendens flygplan mycket länge avstånd, stannade hon kvar. Således, i början av 90-talet dök tre missiler upp på kort tid, då anses de ha mycket lång räckvidd, den amerikanska AIM-3 AMRAAM 120, den franska MICA 1991 och den ryska R1996 77, missiler kan förstöra ett mål mellan 2001 och 80 km bort och ha ett aktivt radarstyrningssystem för att navigera, till skillnad från halvaktiva guidade missiler som AIM-100 Sparrow eller Super-7 från tidigare generation.
Den nya amerikanska missilen demonstrerade snabbt sin kapacitet och sköt ner en irakisk Mig-25 1992, knappt ett år efter att ha kommit i tjänst, sedan en Mig-23 året efter. Den etablerade sig snabbt som en västerländsk standard, vid sidan av den franska MICA som också var mycket effektiv, och den ryska Vympel R-77, utsedd till AA-12 Ader av Nato, men beskrivs ofta som Amraamsky på grund av dess likhet med den amerikanska missilen. Deras räckvidd, cirka 100 km, överensstämde sedan med detekterings- och identifieringsförmågan i strid Beyond Visual Range, eller BVR, dvs bortom visuellt räckvidd, vilket kräver detekterings- och identifieringsradar för att bekräfta målets beskaffenhet. I nästan 15 år har den tekniska situationen förändrats väldigt lite, till stor del på grund av global geopolitisk lugn och låg risk för högintensiva konflikter. Missilerna moderniserades säkert, deras räckvidd och precision utvidgades, men utan radikal kapacitetsförändring.
Saker och ting förändrades under årtiondet 2010, men med ankomsten av två nya långdistansmissiler, den europeiska meteornOch Kinesiska PL-15, missiler som kan träffa mål mer än 150 km bort, beroende på en sammankoppling mellan missilen och skytten, för att möjliggöra progressiv vägledning under flygning. På grund av sin förmåga skapade dessa nya missiler ett nytt hot, inte mot krigare och bombplan, utan på stödplan, som tankfartyg, avancerade flygvaktplan eller Awacs, eller övervakningsplan. Och elektronisk krigföring, med andra ord, alla de enheter som idag är av avgörande betydelse för genomförandet av modern flygkrig, men traditionellt sett tillbaka från engagemanget. Denna räckvidd verkade dock snabbt otillräcklig för luftmakterna, som från mitten av 2010-talet började utveckla en ny generation luft-till-luft-missiler med mycket lång räckvidd, som kunde nå mål längre än 250 km.
75 % av denna artikel återstår att läsa,
Prenumerera för att komma åt det!
den Klassiska abonnemang ge tillgång till
artiklar i sin fullständiga versionoch utan reklam,
från 6,90 €.
Nyhetsbrev prenumeration
Registrera dig för Meta-Defense nyhetsbrev att ta emot
senaste modeartiklarna dagligen eller veckovis
[…] sårbarheten hos dessa stödanordningar, inför långdistansluft-till-luft-missiler som den ryska R37M eller den kinesiska PL-15, men också långdistans yt-till-luft-system som den ryska S-400 och HHQ-9 kinesiska, […]