Den amerikanska armén vill förtäta sitt flerskiktiga luftvärnsförsvar

När det gäller luftvärnsförsvar varierar de medel som används avsevärt beroende på resurserna men också arméernas doktriner. Två stora doktriner har dock ställts inför varandra sedan luftvärnsmissiler dök upp i mitten av 50. Den sovjetiska doktrinen, tillämpad idag av Ryssland men också av Kina, förlitar sig på ett 5-nivåers flerskiktsförsvar, med antiballistisk förmåga på mycket höga höjder, representerat av S-300 PMU2 och av den nya S-500 kommer snart, en anti-ballistisk förmåga på lång räckvidd och låghöjd (inf 50 km) representerad av S-400, ett medelhögt och medeldistansförsvar som tillskrivs Buk-systemen och nya S-350, ett kortdistansförsvar med TOR och Pantsir, och slutligen ett mycket kortdistansförsvar på låg höjd bestående av infanteriluftvärnsmissiler och luftvärnskanoner. Detta tillvägagångssätt gör det teoretiskt möjligt att opacisera luftrummet inför ett stort antal hot, även inför mättande hot.

Den amerikanska armén, å sin sida, förlitar sig på en mycket lättare 3-nivå struktur, som består av THAAD anti-ballistiska system på mycket hög höjd, Patriot långdistans luftvärns- och antiballistiska system, och SHORAD-system. ( Short Range Air Defense) och MANPADS (MAN-Protable Air Defense System) för skydd på mycket kort räckvidd, främst runt Stinger-missilen. Under hela det kalla kriget, och även efter, ansåg de amerikanska arméerna, och med dem de av deras allierade, att luftförsvaret i första hand var flygvapnets och i synnerhet stridsflygplanens ansvar, och förlitade sig för detta på högpresterande flygplan som finns tillgängliga i kvantitet som F-15 och senare F-22. Faktum är att under krigen efter det kalla kriget, särskilt i Irak och fd Jugoslavien, var det amerikanska flygvapnets och dess allierades överhöghet i luften obestridd, till den grad att luftvärnsförsvar verkade, om inte överflödigt, åtminstone märkbart mindre kritiska än för andra länder.

För Ryssland, och i mindre utsträckning för Kina, där det senare strävar efter att implementera en mellandoktrin, är luftöverlägsenhet i själva verket inte en förutsättning för militära aktioner, eftersom eldkraft är framme på grund av artilleri. Faktum är att dess doktrin inte syftar så mycket till att ta över överhögheten i luften som på att hindra motståndaren från att göra det. Paradoxalt nog har tillämpningen av denna doktrin inte demonstrerats av de ryska arméerna, utan av deras ukrainska motståndare, som sedan konfliktens början har lyckats hindra de ryska flygvapnen, som trots allt är betydligt mäktigare, från att erövra luftherraväldet över territoriet, som nästan uteslutande förlitar sig på sovjettillverkade system som S-300, Buk och Tor, och använder stridsflygplan endast som en sista utväg, vilket minskar underskattade spekulationer om den förmodade ineffektiviteten hos själva ryska luftvärnssystem. Var det de ukrainska framgångarna som inspirerade USA:s arméstrateger? Faktum är att den inom ramen för budgetplanen för 2023 begärde anslag från kongressen, specifikt för att skapa ett fjärde lager i dess luftvärnsförsvar, det som idag tillhandahålls av Buk-systemet i Ryssland och Ukraina, för att motverka medellånga och medelhöga hot på Guambasen.

75 % av denna artikel återstår att läsa,
Prenumerera för att komma åt det!

den Klassiska abonnemang ge tillgång till
artiklar i sin fullständiga versionoch utan reklam,
från 6,90 €.

Nyhetsbrev prenumeration