Det tog mindre än en vecka för Förenta staterna och Turkiet att börja sina planer på att kompensera för utgången av F35-programmet för det senare, efter att tillfälligt upphört med leveransen av reservdelar till programmet beslutat av Washington.
På den amerikanska sidan kommer målet att ha varit att snabbt hitta en köpare för de 100 flygplan som är avsedda för de turkiska flygvapen. Och det tar inte lång tid. Så snart de presenterade sina förslag för de fyra berörda länderna svarade Polen och Grekland positivt och uttryckte intresse för att förvärva Lockheeds enhet. På den polska sidan handlar det om att ge de amerikanska myndigheterna löften om landets engagemang för att avsevärt stärka närvaron av amerikanska styrkor på dess territorium. Och faktum är, mellan närheten av kontaktzonen med Ryssland, spänningarna mellan Washington och Berlin angående den svaga tyska försvarsinsatsen och eliminering av F4 för att ersätta dess Tornados, polsk attraktionskraft skyrocketar. Låt oss komma ihåg att landet nyligen hade förvärvat HIMARS långväga artillerisystem, Patriot PAC-35-system och Black Hawk-helikoptrar, i en antagen koppling till amerikansk snarare än europeisk utrustning.
På den grekiska sidan är situationen betydligt annorlunda. Landet är hårt ekonomiskt begränsat, och den grekiske försvarsministerns uttalanden om att landet var intresserad av att skaffa 24 flygplan innebär att det ekonomiska erbjudandet som åtföljer det tekniska erbjudandet måste vara mer än motiverande. Dessutom skulle det vara en vändning i den situation som Turkiet står inför, som tills nyligen måste ha utgjort ett mycket svårt hot för de grekiska arméerna att hålla tillbaka, med de hundra F35A som beställdes.
Turkiet, precis, som inte förblir inaktivt. Via diplomatiska röster upprepar landet om och om igen att förvärvet av S-400-systemet inte på något sätt hotar Natos system, och att landet i alla avseenden har respekterat sina industriella åtaganden i F35-programmet som i Nato. Omvänt träffade president Erdogan Rysslands president V.Putin idag, den 8 april, för att diskutera möjligheterna att föra de två länderna närmare varandra. Utöver ekonomiska aspekter diskuterade de båda männen även ”ökad samverkan” vad gäller försvarsmateriel, enl. de rapporter som gjorts från mötet. Budskapet till USA är tydligt, Turkiet skulle inte finna sig isolerat vid ett definitivt utträde ur F-35-programmet, eller ens vid ett utträde ur Nato. Det skulle i detta avseende vara förvånande om president Erdogan höll Turkiet inom Nato när USA skulle ha satt landet under ett tekniskt embargo, samtidigt som han ledde en ekonomisk offensiv som syftade till att devalvera den turkiska liran.
För Ryssland skulle det vara en utomordentlig framgång att ta Turkiet ur Nato för att göra det till en militär allierad, en teknisk partner och en kund för försvarsmateriel. Dessutom skulle Nato förlora kontrollen över Bosporen, och som ett resultat av detta skulle dess positioner i Svarta havet till stor del äventyras, som i östra Medelhavet. Slutligen skulle Ankara kunna dela vissa moderna teknologier och NATO:s försvarsstrategier med Moskva, som förvärvats under samarbetsprogram (T129-helikopter, F16-block52+, F-35A, Altay tunga stridsvagnar och Ada-korvetter).
Faktum är att om spänningarna mellan USA och Turkiet inte skulle lätta, och det finns liten anledning för dem att göra det, skulle det inte vara förvånande att se Ankara förvärva Su-35 och Su stridsflygplan -57, som att se Moskva ersätta London TFX-programmet.