Dessa fyra drivor som hindrar västerländskt försvar mot Kina och Ryssland

I takt med att konkurrensen mellan väst och det kinesisk-ryska blocket blir allt hårdare på den internationella scenen visar många simuleringar som genomförts under de senaste åren att trots att västerländska försvarsutgifter 6 gånger större än Kina och Ryssland tillsammans, fortsätter de senare öka sin relativa militära makt, till den grad att de troligen kommer över sina konkurrenter under det kommande decenniet. Man kan naturligtvis frestas av triviala förklaringar, till exempel de mycket olika arbetskostnaderna mellan länder, eller den mycket hårdare kontroll som dessa regimer påför sina respektive befolkningar. Dessa förklaringar kan emellertid inte på egen hand förklara sådana avvikelser eller de svårigheter som västerländska demokratier står inför att spela på lika villkor som Moskva eller Peking. Utöver de rent yttre och strukturella orsaker som är kopplade till dessa konkurrenters karaktär, verkar det som att västerländska försvarsansträngningen idag är allvarligt handikappad av fyra fenomen som gradvis har uppstått under åren och som nu kraftigt påverkar själva effektiviteten av detta ansträngning för att neutralisera de budgetfördelar som de har tillgång till. Dessa fyra driftar representerar faktiskt idag stora och svåra hinder att övervinna för att göra det möjligt för västländerna att ställa sig lika med Peking och Moskva i denna nya geostrategiska miljö.

1- Försvarsteknik

Även om det är obestridligt att tekniken har spelat, och kommer att fortsätta att spela, en avgörande roll i konflikter, så finns det naturligtvis en stark frestelse att öka den tekniska delen i militära insatser så mycket som möjligt för att hoppas på en väsentlig fördel. Utöver en viss punkt förvandlas dock denna vilja till övertygelse, till och med till ett paradigm, att bli en verklig teknologdrift, där tron ​​på ny teknik ersätter alla andra överväganden. Denna säkerhet leder till en verklig konceptuell dunkel av de begränsningar som är kopplade till genomförandet av denna teknik prydda med alla dygder, vare sig det gäller kostnader och tillgänglighet av utrustning, eller av direkt sårbarhet som orsakas av dem. Under de senaste decennierna har många exempel på denna drift observerats, oavsett om det är det av de 3 Zumwalt-klasskryssarna från US Navy tänkt att revolutionera marin krigföring, och vars huvudsakliga vapensystem, 155 mm Advanced Gun System inte fungerar på grund av de faraoniska kostnaderna för varje skott som närmar sig XNUMX miljon dollar, eller det trettiotal Littoral Combat Ship vars operativa kapacitet inte tillåter dem att sättas in i en stridszon. Totalt kommer dessa två program att ha kostat amerikanska skattebetalare motsvarande 45 fregatter av den nya Constellation -klassen, som idag allvarligt saknas i den amerikanska marinen för att dölja uppkomsten av den kinesiska och ryska flottan.

Men det mest representativa exemplet på denna drift är utan tvekan Joint Strike Fighter-programmet som födde Lockheed Martin F35, ett stridsflygplan som tänkt att tekniskt överträffa alla befintliga stridsflygplan, standardiserat stöd för både landbaserade flygplan., På hangarfartyg och på helikopterbärare, och vars avancerade stealth var att ge en avgörande fördel i strid. I slutändan, idag, medan enheten ännu inte har nått full industriproduktion, inte heller dess operativa referensstandard, verkar det som att de överdrivna tekniska val som gav upphov till det inte tog hänsyn till vissa begränsningar som orsakades av dess val, till exempel när det gäller underhåll eller flygprestanda; har, frivilligt eller inte, kraftigt underskattade kostnaderna för att implementera enheten; och har allvarligt överskattat effektiviteten av den implementerade passiva smygningen, medan potentiella ryska och kinesiska motståndare nu intensivt sätter in detektionssystem som kan motverka det, även på stora avstånd, till exempel lågnivåradarer. frekvenser och passiva radar.

I slutändan, långt ifrån att representera en avgörande tillgång, kommer teknologin som födde dessa program, men också många andra, att ha allvarligt urholkat investerings- och moderniseringsförmågan hos de amerikanska arméerna och genom transitivitet hos många västerländska arméer, vilket tvingat det amerikanska flygvapnet att tänka om sin moderniseringsplan och överväga att ersätta sina egna F16: er med en ny mindre komplex och framför allt billigare enhet, istället för F35A. Det bör också noteras i dag att samma orubbliga tro som de amerikanska arméerna hade i smyg för bara några år sedan, återfinns i begreppet kooperativt engagemang och kommunikation, Joint All Domain Cooperation, eller JADC, som återigen presenterades av USA: s armé samt amerikanska flygvapnet och den amerikanska flottan som alfa och omega för militär effektivitet inför den kinesiska makten i Stilla havet. Det verkar dock lite snabbt glömt, förresten, att de kinesiska arméerna själva också genomför en jämförbar doktrin, och att dess förmodade effektivitet bara är giltig om man har luftvågenas överlägsenhet för att upprätthålla operativ kommunikation, domän där just ryssarna och kineserna investerar intensivt.

2- Försvarsinsatsen som en offentlig politik

Resten av den här artikeln är endast för prenumeranter

den Klassiska abonnemang ge tillgång till
alla artiklar utan reklam, från €1,99.

Nyhetsbrev prenumeration