I samband med sin Trade Media Briefing 2019 i Manching (Tyskland) som hölls tidigare i veckan samlade Airbus DS specialistpressen för en fullständig genomgång av dess försvarsverksamhet. Förutom avtäckningen ett smygflygplansprojekt, företaget diskuterade nästa kapacitetsutveckling av Eurofighter EF-2000, ett stridsflygplan som, för Airbus DS, absolut måste uppfylla nuvarande standarder samtidigt som det tjänar som en grund för framtida utveckling av Future Air Combat System (FCAS)
EUROFIGHTER ECR/SEAD: EN PALLIATIV LÖSNING PÅ LUFTWAFFENS BRISER
Tillkännagav på Le Bourget i juni 2019, den europeiska flygplanstillverkaren presenterade sin Typhoon ECR /SEAD (Elektronisk stridsroll/undertryckande av fiendens luftförsvar), en variant av Eurofighter dedikerad till elektronisk krigföring och attack mot markluftförsvar. Det primära syftet med denna nya version är att motsätta sig en trovärdig konkurrent till Boeing E/A-18G Growler som en del av ersättningen av Tornado ECR från Luftwaffe, som efter 40 år av god och lojal tjänst, är andfådd.
Denna nya konfiguration av Eurofighter svarar bara på ett växande behov av europeiska stater på detta område – en naturlig utveckling av Typhoon – med beaktande av dess utplacering i de libyska, syriska och irakiska operationsteatrarna. Dessutom har användningen av Eurofighter utvecklats avsevärt under decenniet. Ursprungligen utformad för att uppfylla luftöverlägsenhetsuppdrag (Air-Air), den Typhoon var tvungen att successivt kompensera för pensioneringen av ett antal Tornado ECRs – både italienska, tyska och brittiska – och på så sätt utföra flyguppdrag som det absolut inte var ”utsett för”.
Med en sådan konfiguration råder det ingen tvekan om att det europeiska företaget hoppas kunna tippa balansen till sin fördel för den framtida ordern från Luftwaffe att ersätta Tornado. Hittills skulle den europeiska flygplanstillverkaren erbjuda de tyska myndigheterna 85 Eurofighter ECR/SEAD, inklusive 45 med "strategisk kapacitet" (förstå "nukleär kapabel") och 40 med offensiv störningsförmåga. Enligt Kurt Rossner, chef för "Air Combat"-avdelningen på Airbus DS, är denna variation nära kopplad till tyska tillverkare och skulle utgöra ett sammanhängande och logiskt steg i Eurofighter-kapacitetens färdplan. Airbus siktar också på ett andra kontrakt med Luftwaffe under första kvartalet 2020, relaterat till moderniseringen av 38 Eurofighter EF-2000 från tranch 1, modeller levererade i början av 2000-talet.
EN POLITISK OCH INDUSTRIELL FRÅGA
Den tyska regeringens anbudsinfordran för att ersätta alla sina Tornado-fordon till 2030 är ytterst politiskt. Förutom det europeiska konsortiet Eurofighter GmbH, Boeing och dess F/A-18 Super Hornet – och dess elektroniska krigföringsversion E/A-18 Growler – är fortfarande igång efter elimineringen av F-35A från Lockheed Martin januari 2019. Men för den tyska regeringen är det en fråga om att ersätta ett flygplan som kan bära kärnladdningar – nämligen den amerikanska gravitationsbomben B-61 – som en del av Natos kärnvapendelning. Men varken Eurofighter eller Super Hornet är kapabla att transportera en amerikansk kärnstridsspets.
Sålunda står Tyskland inför ett verkligt politiskt-militärt-industriellt dilemma som motsätter sig två alternativ, som vart och ett har stora nackdelar. Antingen ger de tyska myndigheterna efter för Luftwaffes önskemål och väljer att beordra ett minskat antal F-35A för att utföra sina kärnkraftskrav, men ett sådant beslut skulle innebära att det franskt-tyska samarbetet och relaterade program (FCAS, MGCS). ; antingen gör Tyskland ett exklusivt köp av Eurofighter samtidigt som man påbörjar en process för certifiering av flygplanet för att ta på sig kärnkraftsuppdrag, men detta skulle ta, enligt Pentagon, 4 till 5 år, vilket skulle innebära att Tornado ska vara i drift till 2030. Denna andra lösning skulle vara mycket gynnsam för den tyska industrin men motsvarigheten skulle förbli en mycket dyr MCO med tanke på Tornados höga ålder.
Ämnet delar sig över Rhen med en del av den politiska klassen som skulle gynna en europeisk lösning som förkroppsligas av Eurofighter medan Luftwaffe skulle luta sig för ett amerikansktillverkat flygplan. Ett svårt val därför, som kommer att väga avsevärt på Tysklands politiska, industriella men också kapacitetsinriktningar under de kommande decennierna.
ETT VAL SOM SKULLE stärka FCAS:s trovärdighet
Valet av en lösning som gjorts i Tyskland av de tyska myndigheterna skulle onekligen gå i riktning mot Europa. För det första är den industriella utmaningen betydande: beställningar på Eurofighter har för närvarande en synlighet på 4 till 5 år och detta, bara tack vare stor export. Faktum är att orderboken närmar sig slutet av sin körning i Europa pga av de 487 flygplan som beställts av Tyskland, Italien, Spanien och Storbritannien har 481 redan levererats. Utöver den industriella aspekten handlar det om att upprätthålla en produktionskedja fördelad över fyra europeiska länder, med ett antal jobb på spel.
Slutligen, precis som Rafale, Eurofighter är avsedd att spela en central roll i utvecklingen av Future Air Combat System (FCAS) och mer allmänt, det fransk-tysk-spanska partnerskapet. Faktum är att utvecklingslogiken för FCAS är avsedd att vara stegvis, dess förverkligande kommer att kräva förvärv av tekniska byggstenar som är viktiga för projektets mognad. Dock lika mycket som Rafale som Eurofighter, såväl som deras framtida standarder, kommer att utgöra viktiga steg, mata in data i den pågående reflektionen kring FCAS, med vilken de kommer att vara helt interoperabla: de kommer att lägga de första väsentliga tekniska byggstenarna för anslutning för morgondagens samarbetskamp.
Axel Trinquier – Europeiska försvarsfrågor