I de nederländska och tyska regeringarnas fotspår tillkännagav Frankrike i lördags den 12 oktober sitt beslut att avbryta " alla projekt för att exportera krigsmaterial till Turkiet som sannolikt kommer att användas[efn_note]Gemensamt pressmeddelande från Europa- och utrikesministern och ministern för försvarsmakten, 12 oktober 2019[/efn_note] » i Syrien. I själva verket borde denna europeiska ökning förmodligen inte ha någon effekt på hur den turkiska operationen fungerar smidigt.
Startade 6 dagar tidigare fortsätter den turkiska arméns offensiv i nordöstra Syrien. Efter att redan ha orsakat fördrivningen av 100.000 XNUMX människor på flykt från striderna, leder Recep Tayyip Erdogans Turkiet en militär operation vars primära mål är att neutralisera de kurdiska kämparna i PKK (Kurdistans arbetarparti) - som anses vara en terrorist av Ankara - och de av YPG (People's Protection Units) – väpnad gren av det syriska PYD (Democratic Union Party).
De syriska kurderna spelade dock en avgörande roll i kampen mot Islamiska staten och dess medlemmar som nu fängslats i stort antal av de kurdiska myndigheterna, inklusive 2.000 10.000 utländska jihadister, några från Europa. Upprepade gånger varnade för att Islamiska staten (IS) återuppstår om den turkiska offensiven skulle realiseras, kurderna har inte tillräckligt många för att både bekämpa de turkiska väpnade styrkorna och hålla XNUMX XNUMX islamistiska kämpar i fångenskap och deras nära och kära. I detta avseende bekräftade Syrian Observatory for Human Rights (OSDH) informationen enligt vilken ett hundratal IS-kvinnor och barn – av utländsk nationalitet – ska ha flytt från lägret Aïn Issa[efn_note]OSDH, "Pro-Turkiet fraktioner dödar fler medborgare norr om Al-Raqqah och fler familjer till ISIS-medlemmar flyr Ayn Issa Camp", 13 oktober 2019[/efn_note], i norra Syrien, beläget nära striderna mellan kurdiska och turkiska styrkor.
För de europeiska stater som stödde den kurdiska milisen i deras kamp mot ISIS – som Frankrike och Storbritannien som satte in specialstyrkor i den syriska teatern – är situationen kritisk och det amerikanska tillbakadraget ställer frågan om att behålla sina styrkor. Ett begränsat försvarsråd hölls också vid Elysée denna söndagskväll[efn_note]Laurent LAGNEAU, “Washington drar tillbaka sina specialstyrkor från Syrien; Herr Macron sammanför ett begränsat försvarsråd”, i Opex360.com13 oktober 2019[/efn_note] och Paris bör under de kommande timmarna vidta åtgärder " att säkerställa säkerheten för fransk militär och civil personal som finns i området »[efn_note] »Turkisk offensiv i Syrien. Frankrike tillkännager omedelbara åtgärder för att skydda sin personal i Syrien”, i Västra Frankrike, 13 oktober 2019[/efn_note]. Med tanke på situationen har flera europeiska länder tagit beslutet att avbryta sin vapenexport till Turkiet, som Norge, Nederländerna, Tyskland och Frankrike. Denna första omgång av åtgärder är dock mer symbolisk än en verklig vedergällningsåtgärd mot den turkiska ekonomin.
Det är faktiskt lämpligt att understryka följande verklighet: Europa exporterar lite militär utrustning till Turkiet. Den senare är en stor vapenproducent och européer exporterar de facto utrustning som uppfyller mycket specifika turkiska kapacitetsbehov. Det mesta av den franska utrustningen som används av Turkiet består av Cougar-helikoptrar (Airbus), MILAN- och Eryx-missiler, samt Meltem-övervakningsplan (Thalès) som inte används för offensiven i norra Syrien. Ankara förekommer inte ens bland de 20 bästa kunderna i Paris, vilket motsvarar ett belopp på 461,7 miljoner euro mellan 2009 och 2018. Långt ifrån de 11,3 miljarder euro som Riyadh spenderade under samma period. Det räcker med att säga, ynka, knappt en kund.
Hos vår tyska granne är proportionerna ganska olika. Turkiet är en av de största köparna av tyska vapen. I synnerhet har den mer än 350 tecken Leopard 2A4 tillverkad av den bayerska gruppen Krauss-Maffei Wegmann (KMW) och exporterad sedan 2005 till Turkiet[efn_note]Cecile BOUTELET, "Den pinsamma framgången för vapen tillverkade i Tyskland", i Le Monde, 27 februari 2018[/efn_note]. Berlin hade redan använt dessa tankar för att sätta press på Ankara två år tidigare, blockerar sedan moderniseringsprogrammet för nämnda turkiska stridsvagnar[efn_note] »Tyskland levererar åter militär utrustning till Turkiet", i Nemrod-ecds.com, 2017[/efn_note]. Men trots att de är en stor leverantör till Ankara är volymerna fortfarande rimliga, det vill säga 250 miljoner euro för år 2018 och 180 miljoner euro under de första fyra månaderna 2019.
Dessutom anses den turkiska vapenindustrin vara en framväxande försvarsindustri och teknologisk bas (BITD), som Indien, Brasilien och till och med Sydkorea. Hon börjar tillverka utrustning självständigt och lyckas till och med exportera dem. Denna dynamik kan förklaras av en turkisk önskan att frigöra sig från en form av beroende av amerikansk utrustning som fortfarande är betydande inom landets väpnade styrkor. Således ekonomiska sanktioner från Washington[efn_note]AFP, "Turkiet står inför 'helvetiska sanktioner' från Washington", i Punkt, 10 oktober 2019[/efn_note] skulle vara mycket mer kapabel att sätta press på de turkiska myndigheterna även om detta alternativ för närvarande verkar osannolikt.
Men även om man ofta uppmanar utländska partners för den viktigaste utrustningen (stridsflygplan, ubåtar, helikoptrar), prioriterar Ankaras nuvarande policy regelbundet en huvudentreprenör med turkisk nationalitet för rustningsprogram. Till exempel är flygplanstillverkaren Turkish Aerospace Industry – med stöd av BAE Systems – i spetsen för programmet för det framtida nationella stridsflygplanet på 5e generation, den TF-X[efn_note]Tyg WOLF, "Turkiska ambitioner avslöjade med TF-X-modellen", i Meta-försvar, 16 juni 2019[/efn_note] (för Turkisk kämpeexperimentell). Detta stridsflygplan har den uttalade ambitionen att ersätta den turkiska F-16-flottan – tillverkad i USA – med 250 flygplan. Dessutom har landet sedan mitten av 1980-talet fört en ambitiös industripolitik för försvar och modernisering av sina väpnade styrkor, en sann utvecklingsmodell baserad på en önskan om strategisk autonomi. I själva verket genom en politik föroffset – formidabel hävstång för att skaffa kompetens och etablera företag – men också en FoU-finansieringspolicy tillsammans med ett incitament för utvecklingen av dess BITD, Ankara har strävat efter att skapa en nationell industriell bas som, även om den fortfarande upplever vissa kapacitetsbrister, idag bär frukt genom att ge den en mer solid strategisk och politisk bas på militär nivå.[efn_note]Sofia LEFEEZ, "DEN TURKISKA FÖRSVARSINDUSTRIN: en utvecklingsmodell baserad på en önskan om strategisk autonomi", Institutet för internationella och strategiska relationer, april 2017[/efn_note]. Det är således inte förvånande att landets väpnade styrkor är utrustade upp till 60 % av den nationella BITD[efn_note] "Turkiet producerar 60 % av sin armés utrustning", i Anadolu Agency, 15 september 2015 [/efn_note].
I ljuset av denna utveckling och med tanke på omfattningen av vapenexporten från Europa till Turkiet kommer de ekonomiska sanktioner som beslutats av Paris, Berlin, Haag och Oslo inte att få någon konkret effekt och inte på något sätt bromsa den turkiska offensiven. Vid närmare eftertanke ligger förmodligen det mest relevanta svaret i att turkisk export till Europa stoppas. Eftersom Turkiets hemmamarknad knappast kan absorbera mer material från nationell produktion, Turkiska tillverkare försöker öka sina marknadsandelar i främmande länder, särskilt i väst[efn_note] »Türkiye: rekordexport från försvars- och flygindustrin", i Etablering av turkisk radio och TV, 7 oktober 2019[/efn_note]. Att rikta in sig på den turkiska BITD och dess framsteg inom det tekniska och kommersiella området skulle därför utgöra ett starkare svar mot Ankara. För tillfället är det europeiska svaret minimalistiskt men framför allt disparat, främst riktat mot den allmänna opinionen som är mycket mer oroad över vad som händer i Syrien än i Jemen.
Axel Trinquier – specialist på europeiska försvarsfrågor.