På den sista dagen av valkampanjen för europeiska kvinnor återvänder idén om att skapa en europeisk armé till scenens främre del, medpublicering av ett forum medunderskrivits av mer än sextio suppleanter och senatorer från presidentens majoritet och försvarar en europeisk armé för att garantera fred på den gamla kontinenten. Tribune fördömde och kritiserades omedelbart av oppositionens aktörer och ansåg det meningslöst och på ett sätt falskt.
Det är slående att notera, i den här filen, att den stora majoriteten av de uttryckta positionerna baseras på det enda uttrycket för personlig övertygelse, och att det inte vid något tillfälle genomfördes en objektiv reflektion för att veta om, ja eller nej, ett sådant projekt var möjligt, och i så fall i vilken form. Idéstödjare lade fram sannolika makropolitiska fördelar på mycket lång sikt och ignorerade verkligheten i de europeiska skillnaderna i ämnet. Motståndarna å sin sida listar dessa skillnader och svårigheterna som ett sådant projekt kan stöta på och nöjer sig med att anse dem för viktiga för att kunna övervinnas. Ämnet behandlades desto mer dåligt, politiskt och mediatiskt, eftersom Emmanuel Macron, precis som Angela Merkel, talade för detta projekt utan att kunna skissera det och lämnade fria tyglar till alla möjliga tolkningar och därför till alla motstånd.
Behovet av en snabb och massiv förstärkning av den europeiska försvarsförmågan är emellertid knappast tvivelaktig idag mellan uppkomsten av ryska militära styrkor, ett land som är fyra gånger mindre befolkat och tio gånger mindre förmöget än Frankrike. som idag kan sopa bort alla konventionella europeiska styrkor, som är mycket sårbara utan USA: s hjälp; Kina, som utvecklar en militär styrka som kommer att motsvara eller till och med överstiga den amerikanska makten på mindre än tre decennier; Turkiet, vars NATO-medlemskap verkar komprometteras alltmer, och vars president närmar sig V. Putin och Xi Jinping varje dag. eller sunnialliansen, bestående av alla sunnimonarkier i Persiska viken och en galax av övervägande sunnitiska länder, såsom Egypten, som ständigt stärker sin militära styrka som sin försvarsindustri, och tar mer varje dag oberoende; för att bara nämna de mest direkta hoten. Till detta läggs Förenta staterna med sitt oregelbundna beteende och kräver av européerna en oföränderlig trohet, vilket framgår av de senaste spänningarna över europeiska medel som ägnas åt försvarsindustrin, och som framför allt kommer att behöva koncentrera sig mer varje år. Stilla havet för att kontrollera kinesisk militärmakt, vilket de facto minskar den utnyttjbara militära potentialen i Europa.
Dans ces conditions, et sachant qu’aucun pays européen n’a aujourd’hui capacité à s’opposer seul à ces menaces, ni à s’imposer en Europe comme élément fédérateur d’un effort de Défense cohérent à l’échelle de l’Union, la logique d’une « Armée européenne » fait sens, et ne peu se satisfaire d’un simple rejet, sans proposer de solution alternative effective et efficace.
En revanche, on le comprend, le risque à traiter n’est pas polymorphe, et se résume à être en mesure de protéger le continent comme chacun des membres de l’Union Européenne, face à un adversaire capable de mener le conflit sur son propre sol. Le besoin est donc purement défensif, et, par nature, doit être proportionné pour être parfaitement dissuasif, quelque soit l’ennemi. Dès lors, il n’est pas nécessaire de chercher à concevoir une fédéralisation des armées européennes, un projet contesté par la majorité des gouvernants européens, et qui constitue le principal angle d’attaque des opposants au projet d’armée européenne.
Il est possible, en revanche, de concevoir une force militaire nouvelle formée de réservistes, dans une logique de contrôle matricielle entre États et Europe, et dont la fonction serait limitée à la défense du continent et des membres de l’Union, à l’image de la Garde Nationale américaine, dont l’encadrement et l’utilisation sont partagés entre les États et l’État fédéral. Dans cette approche, chaque état européen conserverait ses forces nationales, avec une totale autonomie d’utilisation, et pourrait faire appel à sa propre composante de la garde nationale si besoin. La gouvernance de l’Union Européenne, qu’il conviendra d’adapter, pourra également mobiliser cette « Garde Européenne« , pour répondre aux menaces existentielles, sans que cela ne soit perçu par nos voisins comme une menace, l’outil étant structurellement contraint de limiter son intervention au seul territoire européen. En outre, un tel modèle permettrait d’équilibrer les efforts de défense entre les pays européens, de façon plus subtile et adaptée aux réalités économiques, sociales et démographiques de chaque pays, bien plus efficacement qu’un simple objectif de dépense relatif au PIB, qui a perdu beaucoup de sens alors que le monde se réarmait.
On le voit, l’Europe de la Défense, et le principe d’Armée Européenne, nécessitent une approche méthodique et objective, pour répondre aux enjeux de la sécurité européenne dans les décennies à venir. Il n’est pas question, dans un simple article, de proposer un modèle complet de construction d’une telle armée. En revanche, comme nous venons de le voir, il est possible d’imaginer des modèles répondant potentiellement aux enjeux et en adéquation avec la réalité européenne aujourd’hui, pour peu que l’on accepte de sortir des postures politiques et dogmatiques, et que l’on accepte de regarder les enjeux, les risques, ainsi que les moyens, avec la volonté de garantir la sécurité de l’Union, et donc, des Français.