Vad är egentligen det ryska luftvärns- och antimissilsystemet S-400 värt?

En rapport daterad den 4 mars 2019 från FOI, den svenska militära underrättelsemyndigheten, syftar till att ge en exakt uppdatering av de olika tillträdesförbudssystem som implementerats av ryska styrkor i Östersjön.

Denna rapport täcker många system, såsom K-300 Bastion anti-skeppssystem och till och med Iskander ballistiska kortdistansmissilen. Det är å andra sidan hans slutsatser om S-400-systemet som är de mest intressanta, och, låt oss säga det rakt ut, de mest tveksamma.

Enligt denna rapport, prestandan för S-400-systemet som för närvarande är utplacerat nära Östersjön, oavsett om det är på Kaliningradhalvön eller runt Sankt Petersburg, skulle till stor del övervärderas av media, men även västerländsk militär. Rapporten bygger sina slutsatser på flera punkter: 

• 40N6E-missilen, den som har en effektiv räckvidd på 400 km, skulle ännu inte vara i drift, och de nuvarande S-400-batterierna skulle använda 48N6-missilen, som faktiskt utrustar vissa versioner av S-300, och vars maximala räckvidd inte överstiger 250 km.
• Detekteringsförmågan hos S-400-radarerna skulle bara vara några tiotals kilometer mot manövreringsmål som arbetar på låg höjd.
• Ryssland har inte visat sin behärskning av samarbete med flygplan av Awacs-typ, såsom IL-76 och Beriev A-50 Mainstay.

Rapporten drar slutsatsen att S-400 i första hand är användbar för att angripa stora mål, såsom tankfartyg och transportflygplan, på lång räckvidd, och att den kan "relativt lätt motverkas" av moderna jaktplan och kryssningsmissiler.

I grund och botten är poängen i rapporten korrekta. Den slutsats som författarna drar av dessa begränsningar är dock i flera avseenden felaktig och kan leda till en misstolkning av hotets verklighet.

I själva verket är den ryska doktrinen inte, och har aldrig varit, att betrakta S-400 som ett absolut vapen som möter alla ingreppsbehov, trots de olika typer av missiler som används av systemet.

Det ryska luftvärnsförsvaret är i själva verket baserat på flera system med kompletterande prestanda och som fungerar på olika avstånd, höjder och mot olika mål:

• Långdistanssystem, som S-400 idag, S-300 igår och S-500 i morgon, ger förbud på medelhög och hög höjd, såväl som antiballistiskt skydd i en bred omkrets, i arméns skala kår eller operationsteater, samt skydd av strategiska platser eller platser med högt symboliskt värde, såsom Moskva, Sankt Petersburg och andra stora ryska städer eller regioner som potentiellt är hotade, såsom Krim.
• Medeldistanssystem, som BUK-systemet eller den senaste S-350, skyddar enheter på en divisionsskala, från 10 till 120 km bort.
• Kortdistanssystem, ibland kallade SHORAD för kortdistansluftförsvar, såsom TOR-M1/2-systemet, skyddar enheter på brigadnivå såväl som områden med högt taktiskt värde, såsom logistikplatser, postkommunikation och ledning. De kompletteras med luftvärnsartilleri och infanteriluftvärnssystem som Igla-missiler.
• CIWS-försvarssystem med mycket kort räckvidd, såsom Pantsir 1 och 2, har funktionen att skydda infrastrukturen mot missiler, bomber, granater, drönare och flygplan.
• Slutligen är själva stridsflygplanen indelade i två kategorier. Interceptorer som MIG-31 kompletterar luftvärnssystemet direkt genom att motsätta sig flygplan som lyckas korsa den flerskiktiga defensiva luftvärnsridån. Överlägsna flygjaktplan, som Su-35, Su-30 och Su-27, utför stridspatrullering, kraftprojektion och förbudsuppdrag.

Det bör noteras att taktiska skyddssystem som Sosna och Tunguska, såväl som infanteriluftvärnsmissiler eller MANPADs, inte för sin del är integrerade i den ryska flerskiktiga luftvärnsbubblan och är uteslutande beroende av enheter manöver vem som genomför dem.

Det är därför alla dessa system, som delar sin upptäckts- och engagemangsinformation genom ett gemensamt datornätverk, som utgör effektiviteten i det ryska luftvärnsförsvaret.

I detta arrangemang är S-400:s uppdrag att tvinga attack- och överlägsenhetsflygplan att flyga lägre, för att inte bara förbruka mycket mer bränsle, utan också för att placera dem på bra avstånd från medeldistanssystem och kort räckvidd mindre begränsad av terrängens effekter.

Dessutom tvingar de stödflygplan, såsom tankfartyg och Awacs tidiga luftövervakningsflygplan, att operera på ett större avstånd från ingreppszonen, vilket i själva verket minskar operativ effektivitet.

Dessutom, om det inte finns något som tyder på att Ryssland har gjort betydande genombrott när det gäller samarbete mellan luft och luft, så har det dock bemästrat sammankopplingen av luftvärnsförsvarssystem i flera år.

Den kan därför distribuera ytterligare och kompletterande radar till befintliga system, till exempel lågfrekventa radarer för att upptäcka och engagera smygflygplan och för att dela deras information i hela vapensystemet.

Därför, även med missiler som "bara har en räckvidd begränsad till 250 km", vilket fortfarande är större, förresten, än 200 km av de senaste Patriot-missilerna eller 120 km av Aster 30, den största delen av Östersjön skulle förbli otillgängliga för maritima patrullflygplan, Awacs eller NATOs stridsflygplan, om inte dessa S-400-batterier måste elimineras först.

Vi förstår att det är en dålig bedömning att begränsa oss till analysen av styrkorna och svagheterna hos S-400 för att härleda effektiviteten av ryska tillträdesförbud och luftvärnsförsvarsförmåga, liksom "en bias som tyvärr är vanlig inom västerländska myndigheter."

Faktum är att, i jämförelse i väst, överstiger antalet olika system integrerade i luftvärnsförsvar sällan antalet 2: stridsflyg å ena sidan och ett långdistansluftvärnssystem, såsom MAMBA eller Patriot å andra sidan.

Dessutom, i den ryska doktrinen, som har många fler artillerisystem och flera raketuppskjutare än västerländska styrkor, är luftöverlägsenhet i sig inte en förutsättning för manöver. Han behöver bara se till att motståndaren inte har det heller.

När det gäller västerländska styrkor är tvärtom denna luftöverlägsenhet, som därför huvudsakligen bygger på stridsflyg, väsentlig, både för att skydda landstyrkorna och deras logistik, och för att förse dem med den överskottseldkraft som de saknar. 

Faktum är att S-400-systemet verkligen är ett mycket effektivt luftvärnssystem i sitt uppdrag, även i det aktuella sammanhanget. Dessutom kommer den kommande ankomsten av 40N6-missilen med en effektiv räckvidd på 380 km och nya lågfrekventa och passiva radarer att göra den till en ännu mer formidabel motståndare under de kommande åren.

Kom ihåg att de ryska styrkorna har 57 bataljoner utrustade med detta system, eller mer än 6 500 missiler redo att avfyras. Detta representerar mer än fem missiler per västerländskt stridsflygplan som finns i Europa...

S-400 är inte, som den svenska rapporten drar slutsatsen, överskattad av västerlänningar. Det är dock ofta missuppfattat. När dess uppdrag och dess användningskontext väl har integrerats på rätt sätt, kan det mycket väl vara så att det tvärtom fortfarande underskattas av vissa.