Turkiets nationalistiske president Receip Erdogan inledde ett omfattande utvecklingsprogram för den turkiska försvarsindustrin när han utnämndes till premiärminister 2003. Om 15 år kommer den turkiska försvarsindustrin att ha gjort enorma framsteg och i dag blivit en viktig aktör på den internationella scenen, särskilt i Mellanöstern och Pakistan, som turkiska varv har sålt till 4 moderna Ada-korvetter.
Men president Erdogans ambitioner stannar inte där. Han lanserade 13 stora försvarsprogram, inklusive ett modernt stridsflygplan känt som "5:e generationen" kallat TF-Xen luftvärnsförsvarssystemen Stridstank , satelliter, stridshelikoptrar, pansarvärnsmissiler m.m.
För detta är den turkiska industrin starkt beroende av know-how från utlandet, vare sig det kommer från västerländska företag, men också från ryska eller kinesiska företag. För att locka företag och investerare, meddelade den turkiska regeringen ett stort program med bidrag, lån och skattebefrielsertill företag som skulle etablera sig på dess territorium, med ambitionen att bli självförsörjande till 2030, och att ta en allt större marknadsandel på den globala vapenmarknaden.
Situationen på vapenmarknaden i dag påminner om den på 60-talet, då många länder bestämde sig för att positionera sig där, med ambitionen, som i Turkiet, om självförsörjning och kontrakt.
I Europa, Polen och Rumänien; i Asien, Indien, Pakistan, Sydkorea; Brasilien i Sydamerika, Australien i Oceanien och flera länder i Mellanöstern, inklusive Saudiarabien, Förenade Arabemiraten och Turkiet, har lanserat stora program som syftar till att utveckla sin försvarsindustri.
Det verkar dock uppenbart att alla dessa aktörer inte är avsedda att hålla på, på grund av världsmarknadens balkanisering. Endast industrier som kan förlita sig på en hög nivå av inhemska beställningar, samt betydande stöd till försvarsforskning, kommer att klara av att överleva den väsentliga koncentration som kommer.
Som sådan skulle EUROPEISKA UNIONEN kunna spela en avgörande roll för att skydda och stärka den europeiska försvarsindustrin. Idag är europeiska försvarsprogram begränsade till att fördela subventioner mer eller mindre rättvist för program utvecklade i samarbete. Detta tillvägagångssätt har fördelen av att existera, men är långt ifrån tillräckligt, eller ens tillfredsställande.
Genom att begränsa sig till en "program"-vision uppmuntrar det nuvarande tillvägagångssättet inte långsiktigt samarbete mellan europeiska tillverkare för att bli stora aktörer på en marknad eller ledande inom en teknik. Dessutom leder det till skapandet av många strukturer som deltar i dessa program, även utan att vara legitima, vilket går emot behovet av konsolidering. Å andra sidan balanserar den inte sitt agerande efter skillnader mellan länder, vare sig det gäller försvarsindustri eller försvarsbehov. Slutligen är budgetramen mycket begränsad och täcker endast 2 % av de årliga utgifterna för försvarsmateriel i Europeiska unionen.
Istället för att stärka Försvarseuropa kommer detta tillvägagångssätt att försvaga det, genom att gynna små program som samlar för många aktörer, vilket leder till tekniska oförmåga, tidsfrister och budgetöverskridanden, och utan att dra nytta av de tekniska framstegen.
Tvärtom, om europeiska mekanismer gjorde det möjligt att balansera utrustningsinsatser mellan tillverkningsländer och inköpsländer, genom att balansera avkastningen på skatteinvesteringar, samtidigt som tillverkare uppmuntrades att utveckla dotterbolag i kundländer för att utöka sitt kunnande och sina rekryteringsmöjligheter, Europa skulle bli en aktör i uppbyggnaden av en hållbar och effektiv europeisk försvarsindustri, samtidigt som det deltar i försvarseuropas attraktionskraft.